nu är jag snart klar. det värsta kvar.. och det är håret. ska bli en tuppkam, så vi får se om jag lyckas med det. känns jobbigt om jag inte lyckas.

men ah. även om jag inte lyckas så har jag i alla fall försökt. och övning ger ju färdighet!

vaknade som jag brukar göra varje jul; mamma sätter på julmusiken på högsta volym, drar upp oss ur sängen och så "dansar" vi ner till julfrukosten. ett rätt konstig grej egentligen. fast det är nog bara för att min familj är konstig den med. 

i alla fall. god jul på er (eller kanske ska säga grön jul). hoppas ni får en finfin dag.

sen sommarens början har jag gått och samlat på kvitton från McDonalds. plånboken har bara blivit fetare och fetare, och ändå kunde jag inte slänga kvittorna som jag knöglade ner. men idag gjorde jag det. jag tog modet till mig, och så räknande jag ihop hur mycket jag lagt på donken det senaste halvåret.

jag visste att det skulle bli mycket. men inte så mycket. 

734 kronor. jag skojar inte alltså. och det värsta är att det i princip bara är cheeseburgare jag köper. usch. jag blir äcklad av mig själv. hej vandrande cheeseburgare. 

om det är något jag är beroende av så är det donken. hur slutar man vara beroende av mat?

gjorde av med massor av pengar idag.

jag önskar mig trisslotter i julklapp faktiskt. så jag kan vinna och bli rik. kanske få skrapa i tv, vinna 50,000 i månaden i x antal år. 

pengar kanske inte kan köpa en lycka, men det kan verkligen underlätta i en fattig students vardag.

jag har inte köpt en enda julklapp än. inte för att jag inte har haft tid, för det har jag egentligen haft, jag har bara inte tagit mig tiden. vilket var ganska dumt av mig. 

bävar inför att ge mig ut i julstressen och leta efter julklappar. folk är så elaka och stressade och det är svårt att verkligen uppskatta fröjden med att köpa saker till andra. 

nu måste jag leta julklappar när folk är ännu mer stressade. extremt dumt av mig. och varje år, tänker jag ändå att jag ska vara ute i god tid. men så sitter man här sen, tre dagar innan julafton, och har varken köpt det ena eller det andra. 

det är så lätt att vara efterklok.

det här har jag gjort idag. eller, satt bara i två timmar, men det är i princip det enda vettiga jag har gjort idag. 

annars är jag sur och irriterad och känner för att skrika rakt ut.
det var därför jag slutade rita på bilden förresten, annars skulle jag gärna ha suttit hela kvällen. jag kan inte rita när jag är på fel humör. pennan vill inte lyda och allt blir bara fel fel fel. 

jag känner att jag skriver dåligt just nu. bara för att det ångar i mitt bröst av irritation. och jag vet inte ens vad jag är irriterad på egentligen.

ibland önskar jag att jag kunde flyga. bara försvinna för en tid, se nya vyer och andas en annan luft. och sen skulle jag komma tillbaka igen, som en ny människa. 

det behöver man ibland.

den här helgen var jätte bra. den var rolig och fin och spännande och annorlunda. allt det där som man vill att en helg ska vara. 

det fanns en kille, på den där nattklubben som vi drog till. brunhårig med den där frisyren som nästan alla killar har nuförtiden. sådär välvårdat fast ändå rufsigt. vi fångades i varandras blickar allt för många gånger, och varje gång höll vi kvar blicken lite längre än vad som är tillåtet. sen, under bara en ögonblicks sekund, tittade jag bort. och han försvann. så jävla typiskt. 

och nu kan jag inte få hans blick ur mitt minne. fan.

förra veckan såg jag en kille som liknade Honom jättemycket. jag skulle gå in i ett rum, och killen skulle gå ut och det blev en sådan där krock när man fnissar lite och tyst ber om ursäkt innan man snabbt tar sig därifrån.

men den här gången var jag inte speciellt snabb. när jag tittade på killens ansikte slutade hjärtat slå och jag var inte säker på om någon spelade mig ett spratt eller inte. att någon kanske satt bakom en dörr och skrattade och pekade åt hur lättlurad jag var. 
det var som om Han stod framför mig. Han som jag inte träffat på nära sju månader. Han som fick mig att somna med mobilen i handen. Han som jag inte kan glömma. 

jag ser den där killen allt för ofta nu. vi går i samma korridorer varje dag, andas samma luft och äter i samma matsal. och jag letar efter honom, vill se det där ansiktet som jag känner igen så väl. och trots att jag vet att det kommer göra ont i själen att se honom så kan jag inte låta bli. 

den sekunden av glädje när jag fångar hans ansikte och tror att det är Han är värd all den smärta jag känner sekunden efter.
när jag minns att det bara är en annan jävla människa.

gråter floder till en sorglig film och undrar varför filmer kan träffa en rakt i hjärtat. det är ju inte ens på riktigt. 

så det blev en mysig hemmakväll med mig själv och tårarna för att kompensera för den galna festkvällen igår. så kroppen och hjärnan ska få vila lite. 

(innerst inne känns det som om det är själen som behöver den verkliga vilan.)

jag älskar att teckna. något så enkelt som att dra några linjer på ett papper, kan ge så mycket terapi. 

världen finns inte när jag tecknar. det är bara jag och pennan och pappret. bilden ovan knåpade jag ihop för någon månad sedan. satt en hel eftermiddag och kväll och bara lät tiden svisha förbi.

jag fanns inte då. glömde bort tid och rum. levde för stunden. fokuserade endast på att få till de rätta strecken och att skuggorna skulle falla rätt.

tycker faktiskt jag lyckades ganska bra. eller vad säger ni?

Jag lever för musiken. Jag andas musik. Jag tänker musik. Och större delen av min lön går till musiken (vilket inte alltid är så bra). 

Låten som jag lagt in här bara musik. Ingen röst över huvudtaget. Sådan musik är den bästa av alla, egentligen. Ord kan visserligen lyfta en låt till helt nya nivåer; fler kan känna sig igen i låten, och om artisten verkligen lyckas så känns det som han/hon sjunger om just mig. Om mitt liv. 

Men musik. Det är så mycket svårare att få till. Att få till de där tonerna och hitta de där musikinstrumenten som låter så perfekt tillsammans. Det är långt ifrån lätt. Men om man lyckas, ja då slår det vanlig radiomusik med hästlängder. Musiken träffar mig som en giftpil i hjärtat, jag andas i takt med musiken. Tänker i samma takt med musiken. 

Den första minuten i musiken som jag lagt in här får mig att känna mig som om jag är den sista människan på jorden.
Det är fan inte lätt att lyckas framkalla en sådan känsla.

idag när jag skulle åka hem och klev på bussen, så fick jag stå. inte för att det inte fanns platser, utan för att personen som stod framför mig helt plötsligt stannade och valde att stå istället för att välja någon av de lediga platserna. jag såg hur hon studerade en av de tomma platserna, och sedan lät hon blicken snabbt bedömma personen bredvid. tydligen såg personen väldigt skräckinjagande ut. eftersom hon valde att stå istället för att sitta, menar jag. 
och jag kunde inte låta bli att bli irriterad, så jag sa urstäkta mig, log artigt och satte mig precis på den platsen som hon själv valt bort. sedan tittade jag på henne och log igen. 

åh. ibland blir jag bara så irriterad på hur fega svenskar är. folk ber inte om ursäkt om de går in i någon, de står i både tunnelbana och buss och folk går hellre vilse än ber om hjälp. och inte heller vill vi hjälpa folk som ber om vår hjälp och att få låna lite av vår dyrbara tid. 

svenskar är fina på många olika sätt.
men samtidigt är de flesta så fega och löjliga att jag skämms.

ibland undrar jag lite varför jag bloggar. egentligen.

ja, jo, det är ju kul att skriva och så. men att skriva till hela världen? tänk, att vem som helst kan läsa det jag skriver. och det du skriver. att någon från Japan kanske just nu snubblar in på min blogg, märker att de inte fattar ett skit och sen springer vidare. eller så klickar de fram google translate, och så kan en japan läsa allt jag skrivit. och alla era kommentarer. 

är inte det rätt läskigt egentligen?