på väg till bussen mötte jag en person som jag kände för länge sedan. hon tittade på mig som jag vore sänd från helvetet och jag tittade ner i asfalten, gick fortare och höjde volymen på min ipod så jag inte skulle höra vad hon tänkte.

hennes tankar var mina och jag kunde inte bli av med dem.

sen försvan hon och jag gick på bussen. undrade varför det blev som det blev och hur jag bara kan vara en bricka i ett spel. 

ett förbannat spel.
livet, är vad jag kallar det spelet.