idag gick det dåligt på jobbet och min chef sa till mig vi räknar med att du är bättre med tanke på den erfarenhet du har och så skakade han på huvudet och jag kunde inte göra mer än att be om ursäkt. jag hatar när man gör sitt bästa och det ändå inte räcker till. jag ger verkligen allt men det räcker inte, jag når inte upp till dom där siffrorna och det gör mig tokig. känner mig så dålig, och speciellt när chefen ba vad ska jag säga när jag visar dom här siffrorna? det här håller inte. förlåt förlåt förlåt jag lovar att vara bättre imorgon. 

så tänker jag varje dag men ändå räcker det inte till. bara den här veckan kvar och nästa och sen är det slut. herregud jag kommer nog aldrig längta så mycket till arbetslösheten som jag gör nu. förut gillade jag att gå till jobbet men nu gör jag det inte längre. plus att jag börjar bli så trött på människor. jag mötte en tant för ett tag sedan och satte på mig leendet och jag erbjöd henne en gratismånad hos SvD, varpå hon säger nej jag har inte råd. hörde du vad jag sa? det är  g r a t i s . nej, jag har inte råd säger hon igen och sen går hon. jävla tant skriv på skiten bara så jag inte behöver bli utskälld av chefen. 

lite så känner jag just nu. plus att jag saknar Åke och det gör bara saken ännu värre. bjuder på min tröstlåt. puss. 

utanför fönstret bråkar vinden med träden samtidigt som molnen släpper lös sina sorger över våra hustak och trasiga paraplyer. jag har en tryckade känsla över näsbenet och jag fruktar att jag kanske börjar bli sjuk. men det gör inget. det gör inget att världen rasar samman där ute och det gör inget att kroppen har ställt in sig på paus.

jag har precis pratat med Åke och det fyller mig med tillräckligt med värme för att inte vilja sova bort dagarna veckorna livet. är så trött så trött på jobbet och vardagen att jag knappt vet hur man gör när klockan ringer på morgonen och man måste tvinga benen över sängkanten. vill bara inte.

funderar på att vara hemma imorgon. trots att man inte får.

i fredags drog vi ut och det blev en mycket mycket lyckad kväll. hade verkligen hur kul som helst och jag vill bara dra ut igen och uppleva allt en gång till. som vanligt började kvällen på Daam (standard) och slutade på Amnesia (typ standard det med). och sen allt trevligt folk man träffade på och alla drinkar och mellanfesten på tunnelbanan och att alltid ha ett leende på läpparna. 

och fina Elise körde på hårt. alltid lika trevligt att träffa henne. 


jag, Gustav och Åke. det är hans namn förresten; Åke. han och jag som i fredags bara hade känt varandra i tre veckor men som känns som trippelt så lång tid. nu har ni fått både namn och ansikte på killen, så hoppas ni är nöjda! kanske inte alls som ni föreställt er? brukar vara så. hatar när man har en bild av någon i ens huvud och så stämmer det inte alls. hela världen rasar samman, ungefär. 

igår var bästa kvällen på länge för vi låg uppe några timmar för länge och bara pratade. om döden och livet och själen och drömjobb och om småsaker som blir stora och viktiga för jag vill veta allt om dig. det känns som om det enda jag skriver och pratar om nu för tiden är om honom men jag kan inte sluta. har nästan glömt bort vad jag brukade skriva om tidigare. vill inte ens försöka sluta skriva om honom för jag måste få uttrycka mig någonstans och att blogga faller sig liksom naturligt. 

nu är jag helt plötsligt Frida, 19 år, i ett förhållande. det låter mycket mycket bra. 

"kan du fatta att vi bara känt varandra i tre veckor?", sa han och pussade min panna.
"nej, det känns helt sjukt", svarade jag och kunde inte sluta le varken på utsidan eller insidan. 
"det skulle lika gärna kunna vara tre år", viskade han i mitt öra och jag kan inte annat än hålla med. 

fick en anonym kommentar från någon som ville veta mer om killen. vet inte vad jag ska säga annat än att det känns bra. verkligen jätte bra. tio dagar har helt plötsligt blivit nitton och han har träffat min familj och mina vänner och jag har sovit i hans säng och vi har delat tandborste. han vill alltid att jag ska massera hans händer och det viktigaste av allt är att vi aldrig har kollat på en film tillsammans. vi kan umgås ändå. han har till och med hamnat på citatlistan. 

h e r r e g u d . vet inte ens hur jag ska uttrycka mig på rätt sätt. vill säga och skrika ut så mycket men jag vet inte hur orden kan göra känslorna rättvisa. det blir så magert med bara några få ord. 

hoppas du anonyme är lite nöjdare nu. ska försöka uppdatera lite oftare men all min lediga tid går till honom. eller till mina vänner. dom får man ju trots allt inte glömma. 

förlåt för bildlöst inlägg. puss på er. 

 

(bara för att jag inte ska skriva om sådant jag inte borde skriva om)

1. hur ser en perfekt morgon ut? - att vakna upp bredvid någon man tycker väldigt väldigt mycket om låter inte helt fel.
2. varför kan jag inte bara sluta bry mig om vad andra tycker om mig? -
3. hur kommer det sig att det går så bra för vissa människor, men så trögt för mig? -
4. vem har jag blivit egentligen? -

skulle skriva några sådana där "vad heter du och var bor du"-frågor men det slutade ju inte alls så. ingen bryr sig om sådana frågor ändå. det jobbigaste frågan som snurrar i mitt huvud just nu är nummer fyra. i helgen gjorde jag en sak som inte brukar och jag blev chockad över mig själv hur lätt det var att göra något nytt. nu för tiden har jag märkt hur allt som jag tidigare trodde var så svårt helt plötsligt har blivit ganska lätt. och det får mig att undra; var kom det ifrån? när blev jag så här? om jag tänker tillbaka på högstadie-frida så vet jag nästan inte vem hon är längre. hon var så rädd. vågade inte prova saker och valde hellre att vara själv än bland folk. nu klarar jag knappt av att vara ensam i några timmar innan jag blir helt tokig. senaste gången jag var själv ringde jag typ halva min kontaktbok bara för att ha någon att prata med.

jag är så annorlunda och det skrämmer mig samtidigt som det gör mig glad. om några år, vem är jag då? hur vill jag ha min frukost? vad bär jag för kläder? vad tänker jag på? tycker det är jobbigt att inte veta men det är väl det som gör livet så spännande också.

bilden är förresten väldigt gammal. jag var blond och gick fortfarande i högstadiet. liten och oskyldig och kunde inte i min vildaste fantasi föreställa sig att jag skulle sitta här idag med bagaget fullt av galna handlingar och minnen. 

det blir för mycket text nu men jag känner ändå att jag fått ut något från det här inlägget. kanske har ni också fått en tankeställare? puss!

HALLÅ GISSA VAR JAG ÄR NU.

ni har ingen aning. sitter nämligen i filmhuset just nu och chillar runt på Kulturrådets kontor. hur random egentligen. mamma jobbar här och jag hade inget att göra så tänkte att jag lika gärna kunde åka hit och kolla läget. det är ett öppet kontorslandskap, så man måste viska när man pratar och jag ba hur fan orkar du sitta här och viska dig fram genom dagarna och mamma säger att hon orkar inte. inte egentligen men hon står ut. jag ske se till att aldrig behöva stå ut när jag jobbar. jag ska tycka om att gå till jobbet. ett av mina mål här i livet.


OCH HALLÅ GISSA VART JAG SKA SEN.

ni har ingen aning. ska nämligen till SvDs kontor för att gå på möte. ska prata jobb och sådär och det ska bli rätt spännande. har ju varit där tidigare en gång men det ska bli lika spännande ändå. känner att jag flänger och far väldigt mycket men det gör inget för vill ha saker och göra. orkar inte sitta hemma och rulla tummarna. ska åka utomlands snart också, har jag bestämt. eller till Göteborg. vill bara bort ett tag för är så trött på samma mönster och samma gamla gråa vardag.