utanför fönstret bråkar vinden med träden samtidigt som molnen släpper lös sina sorger över våra hustak och trasiga paraplyer. jag har en tryckade känsla över näsbenet och jag fruktar att jag kanske börjar bli sjuk. men det gör inget. det gör inget att världen rasar samman där ute och det gör inget att kroppen har ställt in sig på paus.

jag har precis pratat med Åke och det fyller mig med tillräckligt med värme för att inte vilja sova bort dagarna veckorna livet. är så trött så trött på jobbet och vardagen att jag knappt vet hur man gör när klockan ringer på morgonen och man måste tvinga benen över sängkanten. vill bara inte.

funderar på att vara hemma imorgon. trots att man inte får.