Det var fruktansvärt länge sedan. Ibland surfar jag in på bloggen och bläddrar lite i arkivet men alltid när jag ska skriva ett nytt inlägg tycks orden stanna kvar bland tangenterna. Nu skriver jag i alla fall. Även fast det tar emot lite men jag måste skriva känner jag. Det har hänt så mycket men ändå så lite och jag känner mig lika vilsen som vanligt. Ibland tror jag nästan att jag är Frida, 15 år som varken vet ut eller in och är blyg och försiktig och rädd och säger nej till kompisar för att sitta hemma och läsa.

Men så sa mamma en dag,

"Jag och pappa var så stolta över dig när du började i gymnasiet helt utan någon du kände. Du var så försiktig och tillbakadragen och vi såg dig blomma ut och öppna dig och du blev så modig."

Blev faktiskt lite rörd. Aja. Nu känns det som om jag har fastnat. Jag har inte gjort ett skit under hela det här året. Inte något vettigt i alla fall. Eller jo! Övningskört har jag ju faktiskt gjort. Snart kommer jag ha mitt körkort och herregud vad stolt jag kommer vara över mig själv. Men annars, annars har jag inte gjort mycket alls det här året. Hånglat med min älskling och träffat vänner och sökt massvis med jobb och ätit väldigt mycket mat, börjat träna och slutat träna inom någon vecka. Försökt ta mig igenom dagarna.

Inte för att det har varit jobbigt egentligen. Det tär lite på en bara att söka så mycket jobb och bara få nej nej och nej. Att provjobba och inte ens få ett tack men nej tack-mail. Det tär men jag lever ju trots allt. Jag har fina vänner som stöd och en underbar pojkvän.

Det här var rätt skönt ändå, att få skriva av sig lite. Hoppas allt är fint med er. Puss.