förra veckan såg jag en kille som liknade Honom jättemycket. jag skulle gå in i ett rum, och killen skulle gå ut och det blev en sådan där krock när man fnissar lite och tyst ber om ursäkt innan man snabbt tar sig därifrån.

men den här gången var jag inte speciellt snabb. när jag tittade på killens ansikte slutade hjärtat slå och jag var inte säker på om någon spelade mig ett spratt eller inte. att någon kanske satt bakom en dörr och skrattade och pekade åt hur lättlurad jag var. 
det var som om Han stod framför mig. Han som jag inte träffat på nära sju månader. Han som fick mig att somna med mobilen i handen. Han som jag inte kan glömma. 

jag ser den där killen allt för ofta nu. vi går i samma korridorer varje dag, andas samma luft och äter i samma matsal. och jag letar efter honom, vill se det där ansiktet som jag känner igen så väl. och trots att jag vet att det kommer göra ont i själen att se honom så kan jag inte låta bli. 

den sekunden av glädje när jag fångar hans ansikte och tror att det är Han är värd all den smärta jag känner sekunden efter.
när jag minns att det bara är en annan jävla människa.