jobbade med Oskar idag och jag försökte göra det så ostelt som möjligt men den grabben gör det fan inte lätt för mig. han sa inte ens hej (okej, jag sa inte hej heller men jag log i alla fall vilket han inte gjorde). och sen bara undvik han mig hela kvällen.

jag som sa till honom sista gången vi träffades att jag inte vill att det ska vara stelt för jag orkar verkligen inte det. jag vill bara att det ska vara normalt, som om vi är två bekanta människor som säger hej till varandra och frågar hur den andra mår utan att egentligen bryr sig. så vill jag att det ska vara. 

men självklart. bara för att jag vill något så ska det inte bli så. känns lite som om världen går emot mig, men jag orkar inte ramla en gång till så jag slutar bara bry mig om det där. tänker på annat och för en gång skull så fungerar det faktiskt. ibland är man bra alltså.