Jag läser igenom gamla dagboksanteckningar där det står hur kär jag är. Jag skriver om hur fin du är, alla våra nattliga samtal och att somna i din famn. Du får aldrig lämna mig för då går jag under, skriver jag. 

 

Och nu sitter jag här. Två år sex månader och några veckor senare och håller på att gå under. Det brinner i bröstet och jag har svårt att koncentrera mig på föreläsningarna om dagarna. Jag har tenta om mindre än två veckor och det är tveksamt om jag kommer klara den. Jag kan inte tänka på annat än dig. På ditt nytvättade hår, dina händer på min höft, ditt skratt och dina konstiga kommentarer som alltid fick mig att skratta. Om kvällarna försöker jag fördriva tiden med annat men ingenting hjälper. Jag går hela tiden och väntar på att du ska ringa och fråga hur jag mår. Men du ringer aldrig och jag tror jag ska gå under. 

 

Imorse vaknade jag av ett sms du skickat till mig kl 02:22 i natt . Du skrev hör aldrig av dig till mig igen. Som att vakna av ett knytnävslag i ansiktet. Kanske var det naivt av mig att tro att vi skulle kunna vara vänner även fast vi gjort slut. Att göra slut var ett så fruktansvärt svårt beslut eftersom jag inte ville förlora min bästa vän men samtidigt så kändes inte vårt förhållande lika bra längre. Jag trodde ärligt talat att vi skulle kunna vara vänner. Du sa till och med att vi skulle hålla kontakten men kanske så ljög du eller så höll du uppe en fasad. Det som har hållt mig flytande de senaste dagarna är tanken på att kunna fortsätta vara vänner, men med det där smset drog du undan min livboj. 

 

Fan, vad ont det gör.